(Översättning till er ännu icke spansktalande: "Jag vill läsa om den här dagen på din blogg!")
Det sa min värdmamma när jag berättade om mitt äventyr idag. Samt att jag var modig.
(Haha nu har ni enorma förväntingar, sänk dem)
Jag tänkte att det skulle vara kul att transportera mig till jobbet på cykel.
Jag tänkte att det skulle vara kul att få lite träning.
Jag tänkte att det skulle vara kul att finna sina egna vägar i sin nya stad.
Och så stod det längst fram på bussarna i över en vecka "El 22 todos en bici" (alltså "den 22a cyklar alla").
Här i Colombia har de nämligen en sådan genial sak (förutom ciclovia, utökandet av cykeltrafik varje söndagsförmiddag) som Día sin carro (Bilfria dagen) två gånger om året. Alla colombianer tycker inte att det är genialt eftersom det försvårar vägen till jobbet, men en miljömupp som jag skriker hemliga hejarop inom mig. Så jag tänkte att idag är dagen, idag ska jag också cykla. Jag kanske inte kan pilgrimsvandra ner till Paris klimatmöte med Naturskyddsföreningen, men jag kan delta i en cykeldag för miljön i Bogotá.
Jag bor alltså långt bort från mitt projekt. Då personer frågar var jag bor och jag svarar "En Niza" spärrar de upp ögonen och utbrister "Es lejos!" (alltså "det är långt bort" - jag använder den här bloggen som en gratis spanskakurs till er. Ni kan tacka mig i februari).
Beslut taget, träningstajts iklädd och med hjälm på huvudet (jag har redan berättat att trafiken i Bogotá är något alldeles särskilt va? Dessutom använder fler personer hjälm här än i Gävle) begav jag mig ut i trafiken med en vag minnesbild av min turistkarta över Bogotá. Min värdpappas cykel, som jag använde, är otroligt snygg. Men den har en rejält hård sadel och handbromsar som en måste vika sig dubbel för att nå. På den springaren försökte jag snirkla mig fram mellan Bogotás cykelbanor, vilka om en känner staden säkert är lättfunna men i mitt fall ganska mystiskt uppoppande och försvinnande. Tryckte mig därmed ibland mot trottoarkanten i biltrafiken, eller sicksackade mellan promenerande på gåbanan. Stod på en bro läsandes min karta och försökte att inte se alltför turistig (=lättrånad) ut. Jag tackar högre makter varje dag för att Bogotá är uppbyggt av ett logiskt rutnät av numrerade gator (calles och carreras). Tog mig dock bort mot Carrera 7, från var jag visste vart jag skulle. Svettades. Andades in avgaserna från Bogotás alla bussar och taxis. Mötte blickar som uttryckte förvåning över en gringo på cykel. Tog emot den dagliga komplimangen för vackra ögon. Kom till Carrera 7 och den var fylld av gående människor. Mitt tidigare sicksackande var ingenting jämfört med detta och tänkte, trots att många av människorna demonstrerade för en bättre miljö, att för att vara en dag för cyklar så var det fruktansvärt svårt att faktiskt cykla. Dessutom tickade tiden på. Jag for hemifrån klockan 12.30 och beräknade att vara på mitt projekt vid 13.30 - iallafall till klockan 14 - där en av tjejerna jag jobbar med eventuellt väntade på att äta lunch med mig. Så jag svettades lite mer, vek av från den överfulla Carrera 7 och påbörjade stigningen upp mot Barrio Belen, där mitt projekt ligger. Och jag kom fram, med svettfläck på ryggen och skakiga ben, till en Rixi och en Ronald som hungrigt väntade på att få äta lunch.
Så, det var det, todo bien (allt gott).
Nja. 4,5 timmar senare - efter armbandsskapande och plantvattnande - skulle jag ju hem igen. Denna gång i mörker, klockan 6.30 och Día sin carro, och därmed alla extrainsatta cykelvägar, slutade 7.30. Klockan 7 satt jag på sadeln igen, vilket min fortfarande ömma rumpa inte uppskattade, efter att ha promenerat en bit av vägen med Rixi. Skyndande, kisande för att se cyklarna genom mötande billyktor i den andra filen tänkte jag "okej, bara 100 gator (calles) norrut och 60 gator (carreras) västerut, sen är jag hemma". Allt gick bra. Tills klockan slog 7.30, min tillfälliga cykelväg upphörde med drygt 50 calles och 60 carreras kvar och jag hade mötande biltrafik föröver. Därefter gick allt iförsig också bra, fastän jag höll mig till kanten och tänkte "vinglar jag nu så tar volontärupplevelsen slut snabbare än tänkt". Utmaningen var endast att hitta cykelbanor, denna gång i mörker och utan att ständigt ta upp turistkartan och förvandlas till en levande neonskylt där det står "jag är vilse, råna mig!" (fast på spanska, såklart.) Det gick, och hade säkerligen gått ännu lättare om jag inte varit en individualistisk göralltsjälv-svensk (pappa du läser det här va?) och faktiskt frågat någon. Efter provisoriska cykelvägar (såsom en refug mitt i vägen), ömma kroppsdelar och mer än 2 mil tog jag mig hem.
Så.
Det var kul att transportera mig till jobbet på cykel.
Det var kul att få lite träning.
Det var kul att finna sina egna vägar i sin nya stad.
Men också lite jobbigt.
Ni som fortfarande läser detta har just spenderat en mängd tid på att ta in en alltför detaljerad redovisning av något inte alltför spännande. Jag hoppas att ni uppskattade det något, eller lärde er något inför nästa gång ni ser hundratals svarta ord mot en vit bakgrund på denna blogg. Kanske ska jag försöka att bli mer kort och koncis.
"Yo quiero leer sobre esta día en tu blog!"
Allmänt 2 kommentarer(Översättning till er ännu icke spansktalande: "Jag vill läsa om den här dagen på din blogg!")
Det sa min värdmamma när jag berättade om mitt äventyr idag. Samt att jag var modig.
(Haha nu har ni enorma förväntingar, sänk dem)
Jag tänkte att det skulle vara kul att transportera mig till jobbet på cykel.
Jag tänkte att det skulle vara kul att få lite träning.
Jag tänkte att det skulle vara kul att finna sina egna vägar i sin nya stad.
Och så stod det längst fram på bussarna i över en vecka "El 22 todos en bici" (alltså "den 22a cyklar alla").
Här i Colombia har de nämligen en sådan genial sak (förutom ciclovia, utökandet av cykeltrafik varje söndagsförmiddag) som Día sin carro (Bilfria dagen) två gånger om året. Alla colombianer tycker inte att det är genialt eftersom det försvårar vägen till jobbet, men en miljömupp som jag skriker hemliga hejarop inom mig. Så jag tänkte att idag är dagen, idag ska jag också cykla. Jag kanske inte kan pilgrimsvandra ner till Paris klimatmöte med Naturskyddsföreningen, men jag kan delta i en cykeldag för miljön i Bogotá.
Jag bor alltså långt bort från mitt projekt. Då personer frågar var jag bor och jag svarar "En Niza" spärrar de upp ögonen och utbrister "Es lejos!" (alltså "det är långt bort" - jag använder den här bloggen som en gratis spanskakurs till er. Ni kan tacka mig i februari).
Beslut taget, träningstajts iklädd och med hjälm på huvudet (jag har redan berättat att trafiken i Bogotá är något alldeles särskilt va? Dessutom använder fler personer hjälm här än i Gävle) begav jag mig ut i trafiken med en vag minnesbild av min turistkarta över Bogotá. Min värdpappas cykel, som jag använde, är otroligt snygg. Men den har en rejält hård sadel och handbromsar som en måste vika sig dubbel för att nå. På den springaren försökte jag snirkla mig fram mellan Bogotás cykelbanor, vilka om en känner staden säkert är lättfunna men i mitt fall ganska mystiskt uppoppande och försvinnande. Tryckte mig därmed ibland mot trottoarkanten i biltrafiken, eller sicksackade mellan promenerande på gåbanan. Stod på en bro läsandes min karta och försökte att inte se alltför turistig (=lättrånad) ut. Jag tackar högre makter varje dag för att Bogotá är uppbyggt av ett logiskt rutnät av numrerade gator (calles och carreras). Tog mig dock bort mot Carrera 7, från var jag visste vart jag skulle. Svettades. Andades in avgaserna från Bogotás alla bussar och taxis. Mötte blickar som uttryckte förvåning över en gringo på cykel. Tog emot den dagliga komplimangen för vackra ögon. Kom till Carrera 7 och den var fylld av gående människor. Mitt tidigare sicksackande var ingenting jämfört med detta och tänkte, trots att många av människorna demonstrerade för en bättre miljö, att för att vara en dag för cyklar så var det fruktansvärt svårt att faktiskt cykla. Dessutom tickade tiden på. Jag for hemifrån klockan 12.30 och beräknade att vara på mitt projekt vid 13.30 - iallafall till klockan 14 - där en av tjejerna jag jobbar med eventuellt väntade på att äta lunch med mig. Så jag svettades lite mer, vek av från den överfulla Carrera 7 och påbörjade stigningen upp mot Barrio Belen, där mitt projekt ligger. Och jag kom fram, med svettfläck på ryggen och skakiga ben, till en Rixi och en Ronald som hungrigt väntade på att få äta lunch.
Så, det var det, todo bien (allt gott).
Nja. 4,5 timmar senare - efter armbandsskapande och plantvattnande - skulle jag ju hem igen. Denna gång i mörker, klockan 6.30 och Día sin carro, och därmed alla extrainsatta cykelvägar, slutade 7.30. Klockan 7 satt jag på sadeln igen, vilket min fortfarande ömma rumpa inte uppskattade, efter att ha promenerat en bit av vägen med Rixi. Skyndande, kisande för att se cyklarna genom mötande billyktor i den andra filen tänkte jag "okej, bara 100 gator (calles) norrut och 60 gator (carreras) västerut, sen är jag hemma". Allt gick bra. Tills klockan slog 7.30, min tillfälliga cykelväg upphörde med drygt 50 calles och 60 carreras kvar och jag hade mötande biltrafik föröver. Därefter gick allt iförsig också bra, fastän jag höll mig till kanten och tänkte "vinglar jag nu så tar volontärupplevelsen slut snabbare än tänkt". Utmaningen var endast att hitta cykelbanor, denna gång i mörker och utan att ständigt ta upp turistkartan och förvandlas till en levande neonskylt där det står "jag är vilse, råna mig!" (fast på spanska, såklart.) Det gick, och hade säkerligen gått ännu lättare om jag inte varit en individualistisk göralltsjälv-svensk (pappa du läser det här va?) och faktiskt frågat någon. Efter provisoriska cykelvägar (såsom en refug mitt i vägen), ömma kroppsdelar och mer än 2 mil tog jag mig hem.
Så.
Det var kul att transportera mig till jobbet på cykel.
Det var kul att få lite träning.
Det var kul att finna sina egna vägar i sin nya stad.
Men också lite jobbigt.
Ni som fortfarande läser detta har just spenderat en mängd tid på att ta in en alltför detaljerad redovisning av något inte alltför spännande. Jag hoppas att ni uppskattade det något, eller lärde er något inför nästa gång ni ser hundratals svarta ord mot en vit bakgrund på denna blogg. Kanske ska jag försöka att bli mer kort och koncis.