Då jag kom hem från Medellin började ett nytt äventyr, det äventyr som jag sett fram emot mest. Någon gång i september fick jag nämnligen ett mail med det enda ordet "ojsan" och en bifogad flygbiljett Stockholm-Bogotá. Sen började jag räkna ner dagarna tills Lucas skulle stå här med fötterna på colombiansk mark. En och en halv månad, en månad, tre veckor, två veckor, en vecka, en dag. Och så stod han där i ankomsthallen, synlig mellan alla andra ansikten och fullt verklig. Det var något ni.
Vad vi gjorde vet jag egentligen inte. Jag försökte visa så mycket av mitt liv här för honom som möjligt. Det är något särskilt att få infoga en person från sitt hemmaliv i sin nya värld, speciellt fint att få konkretisera allt det jag har eller kommer att berätta om. Jag tog med honom till mitt projekt, till mina favoritrestauranger och på värdsysters teaterföreställning. Han hittade nya platser åt mig, tog sig runt på spanska och trivdes. Vi gick på bio, pratadepratadepratade och var kära. Och så åkte vi iväg till Caño Cristales.
 
 
Caño Cristales något av det första jag fastnade för i min Lonley Planet-bok om Colombia. Den första destionation jag frågade min värdsyster om var denna Rio de Siete Colores (floden med sju färger) fast hon visste inte vad det var för något. Det var resan jag kände mig mest manad till att göra. Men länge verkade det som att jag inte skulle få se den, detta av världens naturunderverk. Fenomenet med alger som färgar floden röd, lila, grön inträffar nämligen endast under sommaren-hösten och denna höst har El Niño slagit hårt mot Colombia som drabbats av torka. På grund av det har vattennivåerna varit onormalt låga och algerna drabbats. Men så började det regna och Lucas och jag tog vår chans och for dit.
Floden och algerna som får den att verka röd (taget under vattnet)
 
Vi tog en buss till Villavicencio, en stad söder om Bogotá som ocks kallas "Porten till Los Llanos". Los Llanos är ett vidsträckt (verkligen, från anderna ändå ut till atlanten) område med unikt ekosystem. I gränslandet mellan Los Llanos och Amazonas ligger Caño Cristales. Dit styrde vi kosan, men på ett lite annorlunda sätt. Nämligen i litet litet propellerplan. Det var också någonting, att få stiga upp över slätter som långsamt byttes ut mot djungelliknande skog. Lucas satt framme bredvid piloten och bara log.
 
Framme svettades vi och mötta upp vår guide och resten av vår grupp. Två kineser, vi två svenskar och resten colombianer. Det får mig alltid att må lite bättre som turist. En anledning till att detta fortfarande är ett hett resemål för colombianer, och till att min värdsyster inte kände till den här platsen, är att den låg i gerillans händer till för bara några år sedan. Nu var dock alla bybor i La Macarena väldigt måna om att det var fullständigt säkert här, eftersom många colombianer fortfarande har den gamla situationen klistrad för sina ögon. Jag vet inte om en svensk turist kan vara ett bevis, men jag kände mig helt trygg hela vistelsen.
 
Vi begav oss in i parken, först med båt på flod och sedan vandrandes. Det var molnigt och då vi kom fram till den första platsen var det häftigt men ändå bekräftande på min tanke om att "det är nog inte lika fint i verkligheten som på fotona". Ändå tyckte jag att det var häftigt. Silvergrå klippor formade med cirkelrunda hål och kanter av vattnets framfart, och ja vattnet som är lila. Poängen är dock att färgerna syns mycket tydligare då solen är framme, vilket vi senare skulle få se. Och då är det helt ofattbart gapaochstirra-fint. Rött, grönt, rosa, gult, lila. Ännu en påminnelse om hur otrolig naturen är, det mest magiska vi har. 
Så gick våra utflykter till, vandrandes till färgplatser och vattenfall och badplatser och det var det härligaste. Just att få svalka av sig i vattnet med, att få simma - jag kan räkna antalet gånger jag gjort det i Colombia på en hand och ändå är det det bästa som finns.
 
Båtarna vi åkte med
 
 
Förutom exkursionerna umgicks vi med resten av gruppen under frukost och middag, kurerade våra brända kroppar (solkräm var förbjudet i naturreservatet pga ämnen som kunde störa ekosystemet och vi hade inte packat de mest passande kläderna (typ en solhatt hade varit bra)), läste och fick den sista kvällen lära oss lokal folkdans och dricka aguardiente med gruppen. Vi fick dessutom sista dagen hälsa på en finca (gård) där de hade apor och fåglar och sköldpaddor som vi fick hänga med. En av aporna blev väldigt fäst vid Lucas och vägrade att släppa taget (jag förstår honom). Allt var så trevligt. Det är svårt att beskriva med ord, men kanske förklaras min känsla av att jag rekommenderar det till alla jag möter (även till er hemma i norden, trots det långa avståndet).
 
Och så for vi tillbaka igen till Bogotá. Gick klimatmarch, bakade lussebullar, besökte museum. Var på mitt projekts fest, dansade till latinotoner och såg ut över staden uppifrån Monserrate. Och så huxflux var det dags att åka hem. En liten tidsbubbla som blivit till vardag tog slut för nu och än en gång är det närmaste jag kan komma honom en dataskärm. Men det var det finaste två veckorna, det var de.
 

Tre äventyr och ett till: Lucas och Caño Cristales

Allmänt En kommentar
Då jag kom hem från Medellin började ett nytt äventyr, det äventyr som jag sett fram emot mest. Någon gång i september fick jag nämnligen ett mail med det enda ordet "ojsan" och en bifogad flygbiljett Stockholm-Bogotá. Sen började jag räkna ner dagarna tills Lucas skulle stå här med fötterna på colombiansk mark. En och en halv månad, en månad, tre veckor, två veckor, en vecka, en dag. Och så stod han där i ankomsthallen, synlig mellan alla andra ansikten och fullt verklig. Det var något ni.
Vad vi gjorde vet jag egentligen inte. Jag försökte visa så mycket av mitt liv här för honom som möjligt. Det är något särskilt att få infoga en person från sitt hemmaliv i sin nya värld, speciellt fint att få konkretisera allt det jag har eller kommer att berätta om. Jag tog med honom till mitt projekt, till mina favoritrestauranger och på värdsysters teaterföreställning. Han hittade nya platser åt mig, tog sig runt på spanska och trivdes. Vi gick på bio, pratadepratadepratade och var kära. Och så åkte vi iväg till Caño Cristales.
 
 
Caño Cristales något av det första jag fastnade för i min Lonley Planet-bok om Colombia. Den första destionation jag frågade min värdsyster om var denna Rio de Siete Colores (floden med sju färger) fast hon visste inte vad det var för något. Det var resan jag kände mig mest manad till att göra. Men länge verkade det som att jag inte skulle få se den, detta av världens naturunderverk. Fenomenet med alger som färgar floden röd, lila, grön inträffar nämligen endast under sommaren-hösten och denna höst har El Niño slagit hårt mot Colombia som drabbats av torka. På grund av det har vattennivåerna varit onormalt låga och algerna drabbats. Men så började det regna och Lucas och jag tog vår chans och for dit.
Floden och algerna som får den att verka röd (taget under vattnet)
 
Vi tog en buss till Villavicencio, en stad söder om Bogotá som ocks kallas "Porten till Los Llanos". Los Llanos är ett vidsträckt (verkligen, från anderna ändå ut till atlanten) område med unikt ekosystem. I gränslandet mellan Los Llanos och Amazonas ligger Caño Cristales. Dit styrde vi kosan, men på ett lite annorlunda sätt. Nämligen i litet litet propellerplan. Det var också någonting, att få stiga upp över slätter som långsamt byttes ut mot djungelliknande skog. Lucas satt framme bredvid piloten och bara log.
 
Framme svettades vi och mötta upp vår guide och resten av vår grupp. Två kineser, vi två svenskar och resten colombianer. Det får mig alltid att må lite bättre som turist. En anledning till att detta fortfarande är ett hett resemål för colombianer, och till att min värdsyster inte kände till den här platsen, är att den låg i gerillans händer till för bara några år sedan. Nu var dock alla bybor i La Macarena väldigt måna om att det var fullständigt säkert här, eftersom många colombianer fortfarande har den gamla situationen klistrad för sina ögon. Jag vet inte om en svensk turist kan vara ett bevis, men jag kände mig helt trygg hela vistelsen.
 
Vi begav oss in i parken, först med båt på flod och sedan vandrandes. Det var molnigt och då vi kom fram till den första platsen var det häftigt men ändå bekräftande på min tanke om att "det är nog inte lika fint i verkligheten som på fotona". Ändå tyckte jag att det var häftigt. Silvergrå klippor formade med cirkelrunda hål och kanter av vattnets framfart, och ja vattnet som är lila. Poängen är dock att färgerna syns mycket tydligare då solen är framme, vilket vi senare skulle få se. Och då är det helt ofattbart gapaochstirra-fint. Rött, grönt, rosa, gult, lila. Ännu en påminnelse om hur otrolig naturen är, det mest magiska vi har. 
Så gick våra utflykter till, vandrandes till färgplatser och vattenfall och badplatser och det var det härligaste. Just att få svalka av sig i vattnet med, att få simma - jag kan räkna antalet gånger jag gjort det i Colombia på en hand och ändå är det det bästa som finns.
 
Båtarna vi åkte med
 
 
Förutom exkursionerna umgicks vi med resten av gruppen under frukost och middag, kurerade våra brända kroppar (solkräm var förbjudet i naturreservatet pga ämnen som kunde störa ekosystemet och vi hade inte packat de mest passande kläderna (typ en solhatt hade varit bra)), läste och fick den sista kvällen lära oss lokal folkdans och dricka aguardiente med gruppen. Vi fick dessutom sista dagen hälsa på en finca (gård) där de hade apor och fåglar och sköldpaddor som vi fick hänga med. En av aporna blev väldigt fäst vid Lucas och vägrade att släppa taget (jag förstår honom). Allt var så trevligt. Det är svårt att beskriva med ord, men kanske förklaras min känsla av att jag rekommenderar det till alla jag möter (även till er hemma i norden, trots det långa avståndet).
 
Och så for vi tillbaka igen till Bogotá. Gick klimatmarch, bakade lussebullar, besökte museum. Var på mitt projekts fest, dansade till latinotoner och såg ut över staden uppifrån Monserrate. Och så huxflux var det dags att åka hem. En liten tidsbubbla som blivit till vardag tog slut för nu och än en gång är det närmaste jag kan komma honom en dataskärm. Men det var det finaste två veckorna, det var de.