Ändå har jag inte skrivit om det som hänt här i bloggen. Vad har då hänt? Jo vardag, eftersom det faktiskt finns sådan här med.
Jag har jobbat och jobbat och jobbat och trivs mer och mer där. Att folk känner igen en, barn springer mot en eller att vuxna kramar om en och säger ens namn - nog finns få saker som känns bättre än att ha ett sammanhang! Vi har öppnat bibliotek och jag uppfyller min dröm om att bli bibliotekarie, haft event tar jag förgäves försökt transportera sagda bokstäver och siffror ner på papper i skrift, kilat runt och fotat vårt barrio Belén och i tisdags tränade jag Muay Thai för första gången. Och pratat pratat pratat, promoteat allt vi gör och nu är det faktiskt ganska lätt att slå på och av mina olika språk.
Jag har slösat timmar i transmileniosystemet, stressat och hunnit till doktorsmöten och fått höra att jag verkar helfrisk. Förmiddagstimmar har jag också slösat i sängen eller framför sociala medier, men också utnyttjat lunchande eller museumkikande (gick på MAMBO, Bogotás moderna museum).
Jag har saknat höst och blivit nostalgisk, melankolisk, långsamfunderande fastän regn och mörker uteblir här. Lyssnat på Lars Winnerbäck och Säkert! och gråtit en skvätt för sådana som inte finns nära längre.
Umgåtts med min värdfamilj har jag också gjort en del, restaurangätit och gått på bio där vi såg bra, sanningsbaserad argentinsk film (el Clan). Min värdsyster och jag har planerat halloweenutklädnad, hur det går vet vi imorgon.
Räknat ner dagar till besök har jag gjort och gör fortfarande, börjat fundera på att fundera över julklappar (ÖNSKAR NI ER NÅGOT SÅ SKRIV DET I EN KOMMENTAR (ps kommentera gärna mer, sånt är mysigt)) och planera upp mina helger preliminärt för att hinna se så många platser som möjligt i detta spektakulära land.
Jag har dessutom skrivit resebrev till Peaceworks som bör skickas iväg snart och anmält mig till en distanskurs på Uppsala Universitet i vår.
Och så har jag dansat, så att jag fick ömma röda fläckar under fötterna men också ett leende inombords. Den enda gång som jag slutar att vara en gringa här är då jag dansar.
 

Två veckor tomhet? Nej självklart inte.

Allmänt 2 kommentarer
Ändå har jag inte skrivit om det som hänt här i bloggen. Vad har då hänt? Jo vardag, eftersom det faktiskt finns sådan här med.
Jag har jobbat och jobbat och jobbat och trivs mer och mer där. Att folk känner igen en, barn springer mot en eller att vuxna kramar om en och säger ens namn - nog finns få saker som känns bättre än att ha ett sammanhang! Vi har öppnat bibliotek och jag uppfyller min dröm om att bli bibliotekarie, haft event tar jag förgäves försökt transportera sagda bokstäver och siffror ner på papper i skrift, kilat runt och fotat vårt barrio Belén och i tisdags tränade jag Muay Thai för första gången. Och pratat pratat pratat, promoteat allt vi gör och nu är det faktiskt ganska lätt att slå på och av mina olika språk.
Jag har slösat timmar i transmileniosystemet, stressat och hunnit till doktorsmöten och fått höra att jag verkar helfrisk. Förmiddagstimmar har jag också slösat i sängen eller framför sociala medier, men också utnyttjat lunchande eller museumkikande (gick på MAMBO, Bogotás moderna museum).
Jag har saknat höst och blivit nostalgisk, melankolisk, långsamfunderande fastän regn och mörker uteblir här. Lyssnat på Lars Winnerbäck och Säkert! och gråtit en skvätt för sådana som inte finns nära längre.
Umgåtts med min värdfamilj har jag också gjort en del, restaurangätit och gått på bio där vi såg bra, sanningsbaserad argentinsk film (el Clan). Min värdsyster och jag har planerat halloweenutklädnad, hur det går vet vi imorgon.
Räknat ner dagar till besök har jag gjort och gör fortfarande, börjat fundera på att fundera över julklappar (ÖNSKAR NI ER NÅGOT SÅ SKRIV DET I EN KOMMENTAR (ps kommentera gärna mer, sånt är mysigt)) och planera upp mina helger preliminärt för att hinna se så många platser som möjligt i detta spektakulära land.
Jag har dessutom skrivit resebrev till Peaceworks som bör skickas iväg snart och anmält mig till en distanskurs på Uppsala Universitet i vår.
Och så har jag dansat, så att jag fick ömma röda fläckar under fötterna men också ett leende inombords. Den enda gång som jag slutar att vara en gringa här är då jag dansar.