Jag har inte skrivit på så länge och egentligen inte uppdaterat er till mer än stunden då hälften av min tid hade gått här ungefär. Nu har jag precis kommit hem från mitt "Final Camp", avslutningsläger, och dagarna jag har kvar skulle vara lätta att räkna, men jag vägrar att göra det. Där pratade vi om hur det kan vara att komma hem, och om allt vi varit med om. Det sög i magen och jag höll tillbaka tårar ibland för jag börjar inse nu hur mycket den här tiden har betytt för mig och hur mycket som har adderats i min person. Vi var på samma plats (La Mesa) som där vi började i augusti (okej jag var precis tvungen att kolla upp hur det här ordet stavades, min svenska försvinner) och det var en sån konstig känsla att överallt se minnen av de dagarna, men känna mig som en annan person på många sätt. En som klarar av att uttrycka det mesta hon vill säga på spanska. Som har sett så fantastiska platser. Som har lyssnat på så många andra sätt att tänka. Som skapat sig en hel personlighet med hjälp av ett språk. (Och jag önskar så att människor som gått före kunde se det. Maria. Morfar. Jag saknar er så.)
Och jag är lite rädd för att komma hem. Det är kanske en ganska dum sak att säga till er som läser detta och mest bara vill att jag gör det (?) men det är möjligt att det kommer att krossa mig på många sätt att lämna det här landet. Just nu känns det i alla fall väldigt svårt. Jorge (han som är ansvarig för oss här) berättar om kriser som en kan få och hur en känner sig på fel plats och hur en har ändrats så mycket att vissa människor inte passar in i ens liv lika bra längre. Och det är ju förjäkla läskigt att höra, tänka på och kanske någonstans inom sig inse. Inse att jag på vissa sätt blivit en annan. Å andra sidan händer väl det hemma för er också. 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Det handlar kanske mest om att få kasta ut sina känslor till cyberspace (ett uråldrigt mänskligt behov). Viktig notering: Jag ser jättemycket fram emot att komma hem också och att få träffa er. Tro ingenting annat. Jag är bara lite skrajsen för vad jag kommer att upptäcka i mig själv.

Redan snart slut

Allmänt En kommentar
Jag har inte skrivit på så länge och egentligen inte uppdaterat er till mer än stunden då hälften av min tid hade gått här ungefär. Nu har jag precis kommit hem från mitt "Final Camp", avslutningsläger, och dagarna jag har kvar skulle vara lätta att räkna, men jag vägrar att göra det. Där pratade vi om hur det kan vara att komma hem, och om allt vi varit med om. Det sög i magen och jag höll tillbaka tårar ibland för jag börjar inse nu hur mycket den här tiden har betytt för mig och hur mycket som har adderats i min person. Vi var på samma plats (La Mesa) som där vi började i augusti (okej jag var precis tvungen att kolla upp hur det här ordet stavades, min svenska försvinner) och det var en sån konstig känsla att överallt se minnen av de dagarna, men känna mig som en annan person på många sätt. En som klarar av att uttrycka det mesta hon vill säga på spanska. Som har sett så fantastiska platser. Som har lyssnat på så många andra sätt att tänka. Som skapat sig en hel personlighet med hjälp av ett språk. (Och jag önskar så att människor som gått före kunde se det. Maria. Morfar. Jag saknar er så.)
Och jag är lite rädd för att komma hem. Det är kanske en ganska dum sak att säga till er som läser detta och mest bara vill att jag gör det (?) men det är möjligt att det kommer att krossa mig på många sätt att lämna det här landet. Just nu känns det i alla fall väldigt svårt. Jorge (han som är ansvarig för oss här) berättar om kriser som en kan få och hur en känner sig på fel plats och hur en har ändrats så mycket att vissa människor inte passar in i ens liv lika bra längre. Och det är ju förjäkla läskigt att höra, tänka på och kanske någonstans inom sig inse. Inse att jag på vissa sätt blivit en annan. Å andra sidan händer väl det hemma för er också. 
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget. Det handlar kanske mest om att få kasta ut sina känslor till cyberspace (ett uråldrigt mänskligt behov). Viktig notering: Jag ser jättemycket fram emot att komma hem också och att få träffa er. Tro ingenting annat. Jag är bara lite skrajsen för vad jag kommer att upptäcka i mig själv.